|
Home >
>
Kris Won, May 19, 2011
|
Kris Won, May 19, 2011
Jag befinner mig nu i Geirangerfjorden. Den här fjorden har redan ett betydande djup, men havsbotten sjunker ännu djupare mot ogästvänliga och okända djup ute i Norska Havet, ner mot avgrunder dit inte ens vi kan nå.
Vilken spektakulär utsikt! Det är synd, att ni inte alla kan se detta fantastiska landskap som havsbotten erbjuder alla de varelser som kan njuta av denna vy. Inte desto mindre kan ni glädjas åt den extraordinära skönheten hos fjordarna i detta skandinaviska land, som erbjuder några av de mest spektakulära vyer som Gaia har att erbjuda oss. De stiger stolt upp ur Norska havets iskalla vatten, som om de ville nå himlen.
För flera hundra år sedan navigerade vikingarna över Norska Havet i sina öppna drakbåtar, som de kallade sina smidiga och snabba krigsskepp. Vid många tillfällen berättade de gamla vikingarna anekdoter, i vilka de mött kvinnliga varelser ute på det öppna havet, varelser som sjöng så vackert för dem, - suggestiva sånger. De kallade dessa varelser "sirener”. Ja, precis som den kända stenskulpturen i Köpenhamn (Den Lilla Havsfrun).
Och gissa vilka som var dessa sirener, som de där legenderna talade om, som dessa nordiska krigare mötte? Naturligtvis var det vi, fastän de skildrade oss som att vi hade en fiskfena, jag gissar för att symbolisera att de såg oss simma ute i havet, många mil från fastlandet. Den delen av legenden som säger att vi brukade hypnotisera dem så att de skulle hoppa överbord och drunkna är inte alls sann. Det där är löjligt! Vad skulle vi vinna på att de drunknade? Många gånger brukade vi dock klättra ombord på deras fartyg och sjunga våra vackra melodier för dem, melodier som gått förlorade i och med civilisationens uppkomst.
Sjömännen försökte återge många av dessa melodier, vissa med större framgång än andra, och jag är stolt över att säga att ursprunget till den musik som ni kallar "Keltisk musik" kommer från de sånger som vi använde för att glädja dessa kärva seglare med.
En del av vårt folk tror att ursprunget till våra sånger går tillbaka till Atlantidernas tid och att de sjöngs eller reciterades av dem innan kontinenten Atlantis sjönk.
Många städer från den tiden är dränkta många kilometer ner i Atlanten (det är därför de kallar den "Atlanten", eftersom det är där Atlantis fanns). Jag har besökt dem flera gånger, och jag älskar att simma bland deras stenstatyer, deras monument och deras byggnader, vilka för er är av en ofattbar skönhet . Det närmaste ni har till denna antika arkitektoniska konst är templen i Luxor och Karnak, i Egyptens Medelhavsområde. Faktiskt användes obelisker av den typ man kan finna i dessa tempel och hos andra exempel på egyptisk arkitektur ofta av de gamla invånarna på Atlantis. Uppenbarligen använde de dem som energiantenner för att dra till sig magnetiska strömmar från rymden, vilka kondenserades i deras tempel, på deras torg och i deras begravningskonstruktioner.
Idag har denna kunskap gått förlorad. Men vi tror, att den kommer att återinföras igen bland den mänskliga rasen, så snart Tidpunkten för den Stora Förändringen ägt rum.
Jag tänker lämna nu. Jag ville kontakta min kommunikationskanal eftersom det var ett tag sedan jag sist gjorde det.
Tills nästa möte, vilket kommer att fungera som en band mellan de två raserna, den ovanför ytan och den i havet.
Horti Pan Keor. Alí Maluá. Förväntansfullt ser jag fram emot vårt nästa möte, nu när kommunikationen med min kanal har förbättrats och polerats.
Källa: Iris
Kanal: Kris-Won
Översättare: Inga och Cagga
|
| |
Would you like to comment on this message? Send us an e-mail! If we find it appropriate, we will place it under this message.
If you would like to receive an e-mail from us when there's a new message from Alfa Ship,please let us know and we'll add you to our mailing list.